Tjena mittbena.

Jag byter blogg. Den här känns lite blöja.

Ni hittar mig på:

http://larvamasturbation.blogg.se

 Det man med andra ord kan kalla: den gamla goda tiden. Jag åker nämligen till huvfudstaden i morgon för att träffa frugan Ana. Det var länge sedan vi sågs nu. Egentligen borde jag stå i skamvrån med en strut på huvudet för att inte ha hälsat på henne tidigare, men jag är en enda stor brist på både pengar och tid.

Och jag är fortfarande en stor slempropp med lock för öronen. Tänk att den här förbannade förkylningen vägrar ge sig.

Jag borde hosta i ett kuvert och skicka till folk jag inte tycker om. En stund av outhärdlig hosta dör de inte av, men förtjänar den säkert.

Så om jag vet var eran brevlåda bor får ni akta er.

Nu ska jag tvätta och sortera mera skräp. Hurtbella.

 Don´t panic, det är första april hela dagen. Så jag säger vad jag vill, när jag vill, till vem jag vill. Dvs att jag knappast har någon tunnhårig, om nio månader 50 cm lång köttklump i magen.

Och jag har kanske bulimi (fast jag spyr inte). Här har jag frossat chips, dip, smörgåsar med småost, kycklinggryta m. ris och äpplen. Mer vill jag ha.

En tårta eller marängswisch (öh, stavar dåligt) hade lätt gått ner.

Och tågbiljetterna till SRF är bokade, såsom festival-biljetten.

WAY TO GO!

Nu ska jag vara alert och gå en promenad. Är väl här igen om fem minuter ändå. Lättja är helt klart min kopp thé.

Adios amigos!

 Det är genialiskt att börja dagen med "28 dagar senare" som kanske är den enda filmen som får mig att känna ren panik. En infektion av vrede (nej, jag bär inte på smittan) som sätter sprätt på människors lust att mörda.

Filmen är inspirerad av "Dawn of the dead" men jag tycker att "28 dagar senare" är much better. Den känns mer realistisk, konstigt nog.

Sen dess har jag mest sysslat med städning av alla slag. Slänger gamla, onödiga ting som inte är mycket av denna värld. Ska skrubba väggar, packa ihop inför flytten. Göra grovarbetet så att säga. Jag vet dock att det inte kommer att vara länge innan det blir precis lika skitit igen. Inte är det bara mitt fel. Nu skrattar jag hög för mig själv, av ren irritation och hopplöshet.

Jag borde egentligen trycka upp "Rent hus" upp i stjärten på någon.

You must not pray.

 Morgonen börjar ju alltid bra. Doften av nybryggt kaffe, en knäckemacka med småost (hemmagjord ost på Dala-vis) och en sol som ska tyda på bättre tider.

När jag ska börja göra mig i ordning och sminka mig lite, använder jag puder ifrån i.d minerals (alla som känner till produkten vet också hur jefla dyr den är) vilket jag spiller ut på golvet. Locket åkte av och splash sa det, sen var allt där det inte skulle vara. SOM TUR var på oturen hamnade det mesta på en pall, vilket gjorde att jag lätt kunde borsta ner det i burken igen. Men det sved ändå lite i plånboken.

Jag fortsätter där jag var och har ställt en flaska Listerine på golvet (som jag också spiller ut, utan att märka det). Sen tar jag ett kliv tillbaka för att betrakta mitt fagra anlete i spegeln och kliver rakt i all Listerine som har flutit ut på golvet. Fötterna blir plaskjävlavåta.

På skämt sa jag till Elin: "Haha, jag blir säkert överkörd av en bil också."

Nej, sa hon. Säg peppar, peppar ta i trä! Jag gjorde det, men var övertygad om att det var plast JAG tog i.

Väl på väg till jobbet kommer en bil runt krönet i 100 blås och jag hann precis springa över. Jag hade lika gärna kunnat vara lika snygg som en mosad banan vid det här laget. SOM TUR är sitter jag är helskinnad och har nyss tappat min mobil i golvet. SOM TUR är höll den.

Så, hur tur eller otur har jag egentligen?

Tur som fan att det här inte händer mig ofta, för det gör mig helstirrig.

Astor var en pastor

i en traktor tillsammans

med en kiropraktor.

 Han är nog en underground-sångare men ack så trevlig. Han brinner för sin musik. Inte min musik-stil at all men länka vidare hans låt, så att vi kan hylla honom, för att han är värd det.

 Det är skumt. På tre dagar har jag fått en uppenbar vink ifrån Lejonkungen. Syrran skrev om den på sin blogg, liksom en annan kille och den tredje gången låg själva filmen på ett bord hos en tant (hos en tant på 90 bast). Lejonkungen var dessutom Tommys favorit-film.

Det här var alltså förra veckan, men jag kan fortfarande inte riktigt släppa det. Och jag kan definitivt inte släppa honom. Även om jag vet att jag borde det. Han kommer att hata mig big time.

FAN vad jag hatar att du är borta. Jag behöver dig. Annars är jag inte fulländad.

Änglar dör inte.

 Har upptäckt på lönespecifikationen att det saknas en hel del arbetade timmar och lön för detta. Jag ringer upp min chef som kan tänkas vara lika trevlig som en blöt mopp. Hon känns som en RET-sticka som jag fått i foten. Att avvisa sina arbetare gör ju en populär.. Fan ta jävla chef-syndromet.

Så jag är precis lika fattig som jag var igår vid den här tiden.

Skönt att ha någon att skylla på.

Jag är envis som en åsna.